En av de små svarta 'sorkarna' ska flytta hem till mig !
Foto från Susanne Ericsson
Foto från Susanne Ericsson
Foto från Susanne Ericsson
fredag 29 april 2011
Yippie!
Så blir det ännu en jättepositiv händelse i mitt liv igen. En ny liten flockmedlem är på antågande hem till oss vid midsommartid. Rassla från Kennel Mandylike's födde 7 valpar den 20 April. Fyra tikar (3 gula & 1 svart) och tre svarta hanvalpar. Och den lilla svara tiken, den ska jag ha... Lycka ♥
söndag 17 april 2011
Kråkan!
Jag säger bara Ä N T L I G E N !!
I helgen har jag testat hur det står till med Ozzy och hans rygg.
Fick en 'gratis chans' när en jakt kompis ringde och erbjöd mig sina nyskjutna kråkor. - Jätte gärna ! sa jag. Det går ju alltid åt... - hur många ? -Jaa 4 var det, men vi hittar inte den ena. Häpp, den chansen tar vi!! -jag kommer! sa jag blixtfort.
½ timmen senare var vi på plats och jag fick en angivelse var den skammade kråkan kunde tänkas ligga.
Så skickades den mycket ringrostiga labradoren ut på ett 100 m linjetag.
Han gick rakt ut i 20 m, vek sedan åt fel håll längst med ett stenröse. Visslades in, gick närmare och gjorde om.
Rakt ut i 50 m, Tjoff, upptag, en kvarglömd arbetshandske kommer in !!! =O Nytt skick, en liten böj åt fel håll, men sen kom han tillräckligt långt ut och gick rätt i vind och pang, där låg den och flaxade. Inga konstigheter där inte, han nöp den direkt och levererade in i hand. Härligt!
Sedan blev det ett litet träningssök hemma och ett par linjetag för att se hur det ligger till och där finns det mycket att träna på, det märkte jag, men vi är på G!! Och framför allt, han gav inga som helst tecken på att få ont varken under jobb eller efteråt. Så nu har jag ett litet, litet kvitto på att det kan fungera iaf. Förstår ni hur glad jag blev!! Och hur trött Ozzy var efteråt... men han har nog oxå längtat efter detta. =)
I helgen har jag testat hur det står till med Ozzy och hans rygg.
Fick en 'gratis chans' när en jakt kompis ringde och erbjöd mig sina nyskjutna kråkor. - Jätte gärna ! sa jag. Det går ju alltid åt... - hur många ? -Jaa 4 var det, men vi hittar inte den ena. Häpp, den chansen tar vi!! -jag kommer! sa jag blixtfort.
½ timmen senare var vi på plats och jag fick en angivelse var den skammade kråkan kunde tänkas ligga.
Så skickades den mycket ringrostiga labradoren ut på ett 100 m linjetag.
Han gick rakt ut i 20 m, vek sedan åt fel håll längst med ett stenröse. Visslades in, gick närmare och gjorde om.
Rakt ut i 50 m, Tjoff, upptag, en kvarglömd arbetshandske kommer in !!! =O Nytt skick, en liten böj åt fel håll, men sen kom han tillräckligt långt ut och gick rätt i vind och pang, där låg den och flaxade. Inga konstigheter där inte, han nöp den direkt och levererade in i hand. Härligt!
Sedan blev det ett litet träningssök hemma och ett par linjetag för att se hur det ligger till och där finns det mycket att träna på, det märkte jag, men vi är på G!! Och framför allt, han gav inga som helst tecken på att få ont varken under jobb eller efteråt. Så nu har jag ett litet, litet kvitto på att det kan fungera iaf. Förstår ni hur glad jag blev!! Och hur trött Ozzy var efteråt... men han har nog oxå längtat efter detta. =)
En kråka på väg in!
onsdag 6 april 2011
Lilla Rosa ♥
Förra helgen började det bli lite vår och det hade ju äntligen blivit barmark här hos mig, så jag kunde damma av min dummieväska igen efter låååång tid i vinterförvaring. (snön har ju legat djup här sedan mitten av november) Gjorde ngr små dirigering och markeringsövningar på barmark. Härligt! Det gick så otroligt bra och Rosa använder sin näsa alldeles exemplariskt =)
Men plötsligt ställs ens värld på ända igen, och det händer det som man inte tror kan hända…
Rosa har varit på ”jobbet” förra veckan med P, eftersom hon börjat löpa. (Där har hon varit ofta och det har fungerat hur bra som helst) Efter arbetsdagen slut ska de bara packa ihop och åka hem. Då blir Rosa skrämd i trappan ner och tar ett olyckligt beslut att följa efter P ut på balkongen. Där finns det inget räcke som stoppar en kvick liten labbe, utan hon faller handlöst ner, 5m rätt ner i betong golvet…
Jag förstår att det inte var en trevlig upplevelse för P att stå där helt överrumplad av vad som hände och bara se henne falla rätt ner i tomma intet. Sen att behöva ringa till mig på jobbet och berätta vad som skett kan inte heller vara så angenäm uppgift, när man inte vet om hunden överlever eller vilka skador hon fått.
Så det bar iväg till Djursjukhuset i Borås, och vi fick komma in som akutfall i princip med en gång (tack för det!) Efter en snabb undersökning visar det sig att hennes vänster framben gör ont och en antaglig ledskada i handloven. Annars hittar man inget annat. Hon blir kvar under natten för röntgen och en ordentlig undersökning dagen efter. Gissa om man hade många sömnlösa timmar den natten. Beskedet som kom var att det inte fanns ngt att göra åt leden, den var så illa uttänjd och benet hade fått sig en rejäl krosskada, utan en steloperation var enda alternativet. Det är ju inget positivt besked för mig och mina apporteringsdrömmar, men samtidigt ett fantastiskt besked för lilla Rosa att det inte blev något ’värre’.
Nu har hon kommit hem och har fått ett litet gips på sitt ben, morfinplåster mot smärtan och jag måste säga att hon är fantastiskt tapper liten tös. hjärtat & hjärnan svämmar över av känslor just nu, men hon har klarat sig utan några större skador än en stel led. Det är ju faktiskt ganska otroligt. ♥
Nu ska vi smälta detta och bara vara några dagar, vågar knappt skriva det men jag hoppas verkligen på en läkning utan massa komplikationer.
Men plötsligt ställs ens värld på ända igen, och det händer det som man inte tror kan hända…
Rosa har varit på ”jobbet” förra veckan med P, eftersom hon börjat löpa. (Där har hon varit ofta och det har fungerat hur bra som helst) Efter arbetsdagen slut ska de bara packa ihop och åka hem. Då blir Rosa skrämd i trappan ner och tar ett olyckligt beslut att följa efter P ut på balkongen. Där finns det inget räcke som stoppar en kvick liten labbe, utan hon faller handlöst ner, 5m rätt ner i betong golvet…
Jag förstår att det inte var en trevlig upplevelse för P att stå där helt överrumplad av vad som hände och bara se henne falla rätt ner i tomma intet. Sen att behöva ringa till mig på jobbet och berätta vad som skett kan inte heller vara så angenäm uppgift, när man inte vet om hunden överlever eller vilka skador hon fått.
Så det bar iväg till Djursjukhuset i Borås, och vi fick komma in som akutfall i princip med en gång (tack för det!) Efter en snabb undersökning visar det sig att hennes vänster framben gör ont och en antaglig ledskada i handloven. Annars hittar man inget annat. Hon blir kvar under natten för röntgen och en ordentlig undersökning dagen efter. Gissa om man hade många sömnlösa timmar den natten. Beskedet som kom var att det inte fanns ngt att göra åt leden, den var så illa uttänjd och benet hade fått sig en rejäl krosskada, utan en steloperation var enda alternativet. Det är ju inget positivt besked för mig och mina apporteringsdrömmar, men samtidigt ett fantastiskt besked för lilla Rosa att det inte blev något ’värre’.
Nu har hon kommit hem och har fått ett litet gips på sitt ben, morfinplåster mot smärtan och jag måste säga att hon är fantastiskt tapper liten tös. hjärtat & hjärnan svämmar över av känslor just nu, men hon har klarat sig utan några större skador än en stel led. Det är ju faktiskt ganska otroligt. ♥
Nu ska vi smälta detta och bara vara några dagar, vågar knappt skriva det men jag hoppas verkligen på en läkning utan massa komplikationer.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)